R.I.P Viggo 9/5 2009 - 17/2 2010
På bara några få sekunder, så va livet för våran lille Viggo över.. våran lille söta, oskyldiga, snälla, smarta katt.. han hade inte gjort någonting alls för att förtjäna detta slutet :(
På bara några få sekunder, förändras så mycket.. vardagen blir inte längre densamma.
Jag och älsklingen satt glada och hungriga vid middagsbordet och hade precis börjat äta, helt ovetande om vad som hände utanför... kanske tur det? Så man slapp se det tragiska?
Jonathan och Johanna (Pontus småsyskon) rusar in hos oss och utbrister att Viggo kanske har blivit påkörd!!! VAAAAA???? Nej, men inte Viggo..
En man hade kommit och knackat på hos dom, för att fråga om det kan ha varit deras katt han nyss kört på... Nej, inte deras.. men våran =(
Pontus följde med för att titta efter om det verkligen va Viggo.. och det va det, där låg han.. helt kall och tung, blodet bara rann och hela han va helt lealös =( Just då, klarade jag själv inte av att gå dit, när jag insåg att det verkligen va Viggo... tårarna bara sprutade och jag förstod ingenting.. det kan ju inte vara sant? Bara en vecka efter att Smulan gick bort.
Efter ett tag gick jag bort till Pontus och våran lille bebis.. där satt vi och bara tittade på honom, innan det blev för mycket för mig.. Pontus tog hand om honom och idag ska vi gå upp i skogen med honom, lägga honom bekvämt, så att han kan sova gott.
Resten av kvällen va jobbig.. vi låg mest i sängen och bara höll om varandra, försökte titta på en film.. men det var helt omöjligt.
Jag ska försöka rensa undan Viggos alla saker idag, jobbigt att se dom överallt.. det påminner bara ännu mer om hur tomt det kommer bli utan den lille busen. Kändes så konstigt i natt och nu i morse.. jag bara väntade på att Viggo skulle komma upp emellan oss i sängen och lägga sig och mysa med oss.. men icke =(
Nu är det som det är, livets hårda och orättvisa gång.. ingenting vi kan göra någonting åt. Jag försöker tänka att det förmodligen gick väldigt fort allting och att han inte hann känna någonting eller lida.. han hann nog inte ens tänka någonting, innan det blev svart!!
Tacksam till den mannen, som snällt nog stannade och gick och sa till vad som hade hänt.. tänk om han bara skitit i det och Viggo kanske hade blivit illa skadad.. så han hade legat där halvdöd och ingen hade märkt honom? Det hade varit värre...
Mannen som körde på honom, hade ingen chans att stanna.. det förstår jag ju.. bara så tragiskt att det blev som det blev =(
Viggo, vår lille stjärna.. sov så gott nu och ta hand om Smulan där uppe... <3 R.I.P Viggo
På bara några få sekunder, förändras så mycket.. vardagen blir inte längre densamma.
Jag och älsklingen satt glada och hungriga vid middagsbordet och hade precis börjat äta, helt ovetande om vad som hände utanför... kanske tur det? Så man slapp se det tragiska?
Jonathan och Johanna (Pontus småsyskon) rusar in hos oss och utbrister att Viggo kanske har blivit påkörd!!! VAAAAA???? Nej, men inte Viggo..
En man hade kommit och knackat på hos dom, för att fråga om det kan ha varit deras katt han nyss kört på... Nej, inte deras.. men våran =(
Pontus följde med för att titta efter om det verkligen va Viggo.. och det va det, där låg han.. helt kall och tung, blodet bara rann och hela han va helt lealös =( Just då, klarade jag själv inte av att gå dit, när jag insåg att det verkligen va Viggo... tårarna bara sprutade och jag förstod ingenting.. det kan ju inte vara sant? Bara en vecka efter att Smulan gick bort.
Efter ett tag gick jag bort till Pontus och våran lille bebis.. där satt vi och bara tittade på honom, innan det blev för mycket för mig.. Pontus tog hand om honom och idag ska vi gå upp i skogen med honom, lägga honom bekvämt, så att han kan sova gott.
Resten av kvällen va jobbig.. vi låg mest i sängen och bara höll om varandra, försökte titta på en film.. men det var helt omöjligt.
Jag ska försöka rensa undan Viggos alla saker idag, jobbigt att se dom överallt.. det påminner bara ännu mer om hur tomt det kommer bli utan den lille busen. Kändes så konstigt i natt och nu i morse.. jag bara väntade på att Viggo skulle komma upp emellan oss i sängen och lägga sig och mysa med oss.. men icke =(
Nu är det som det är, livets hårda och orättvisa gång.. ingenting vi kan göra någonting åt. Jag försöker tänka att det förmodligen gick väldigt fort allting och att han inte hann känna någonting eller lida.. han hann nog inte ens tänka någonting, innan det blev svart!!
Tacksam till den mannen, som snällt nog stannade och gick och sa till vad som hade hänt.. tänk om han bara skitit i det och Viggo kanske hade blivit illa skadad.. så han hade legat där halvdöd och ingen hade märkt honom? Det hade varit värre...
Mannen som körde på honom, hade ingen chans att stanna.. det förstår jag ju.. bara så tragiskt att det blev som det blev =(
Viggo, vår lille stjärna.. sov så gott nu och ta hand om Smulan där uppe... <3 R.I.P Viggo
Kommentarer
Trackback
