cecilialarssons

På bara några få sekunder, så va livet för våran lille Viggo över.. våran lille söta, oskyldiga, snälla, smarta katt.. han hade inte gjort någonting alls för att förtjäna detta slutet :(
På bara några få sekunder, förändras så mycket.. vardagen blir inte längre densamma.

Jag och älsklingen satt glada och hungriga vid middagsbordet och hade precis börjat äta, helt ovetande om vad som hände utanför... kanske tur det? Så man slapp se det tragiska?
Jonathan och Johanna (Pontus småsyskon) rusar in hos oss och utbrister att Viggo kanske har blivit påkörd!!! VAAAAA???? Nej, men inte Viggo..
En man hade kommit och knackat på hos dom, för att fråga om det kan ha varit deras katt han nyss kört på... Nej, inte deras.. men våran =(
Pontus följde med för att titta efter om det verkligen va Viggo.. och det va det, där låg han.. helt kall och tung, blodet bara rann och hela han va helt lealös =( Just då, klarade jag själv inte av att gå dit, när jag insåg att det verkligen va Viggo... tårarna bara sprutade och jag förstod ingenting.. det kan ju inte vara sant? Bara en vecka efter att Smulan gick bort.

Efter ett tag gick jag bort till Pontus och våran lille bebis.. där satt vi och bara tittade på honom, innan det blev för mycket för mig.. Pontus tog hand om honom och idag ska vi gå upp i skogen med honom, lägga honom bekvämt, så att han kan sova gott.

Resten av kvällen va jobbig.. vi låg mest i sängen och bara höll om varandra, försökte titta på en film.. men det var helt omöjligt.
Jag ska försöka rensa undan Viggos alla saker idag, jobbigt att se dom överallt.. det påminner bara ännu mer om hur tomt det kommer bli utan den lille busen. Kändes så konstigt i natt och nu i morse.. jag bara väntade på att Viggo skulle komma upp emellan oss i sängen och lägga sig och mysa med oss.. men icke =(

Nu är det som det är, livets hårda och orättvisa gång.. ingenting vi kan göra någonting åt. Jag försöker tänka att det förmodligen gick väldigt fort allting och att han inte hann känna någonting eller lida.. han hann nog inte ens tänka någonting, innan det blev svart!!

Tacksam till den mannen, som snällt nog stannade och gick och sa till vad som hade hänt.. tänk om han bara skitit i det och Viggo kanske hade blivit illa skadad.. så han hade legat där halvdöd och ingen hade märkt honom? Det hade varit värre...
Mannen som körde på honom, hade ingen chans att stanna.. det förstår jag ju.. bara så tragiskt att det blev som det blev =(

Viggo, vår lille stjärna.. sov så gott nu och ta hand om Smulan där uppe... <3 R.I.P Viggo

Sov så gott våran älskade buskatt <3 Vi kommer att sakna dig så! R.I.P Viggo<3

Att blogga i samband med en eländig sjukdom, är ingen bra kombination, har jag kommit på.
Inte bara det att jag har noll ork till att ens röra mina fingrar över tangentbordet mer än nödvändigt, utan också för att det finns ju faktiskt ingenting att uppdatera er om.
Jag vill inte vara en gnällspik som bara öser över er med skit och hur eländigt mitt liv är just nu, det är inte riktigt rättvist och framför allt inte speciellt kul för er att läsa om. Sen är det inte heller det roligaste för mig att skriva om och vissa delar i all skit, vill jag faktiskt inte dela med mig av här..alla har inte med det att göra.

Men jag ska försöka för tretusende gången, att starta om från ny kula och försöka uppdatera er lite om vad som händer i alla fall då och då.

Så vad händer då? Jag är dålig.. haha, ovanligt va? Nej, tyvärr så har det varit alldeles för mycket av sjukdomen det senaste och den verkar aldrig ge med sig på riktigt denna gången. Det S U G E R!!!
Så det händer inte så mycket, ingenting alls faktiskt..
Min pojkvän gör mig lika lycklig som innan och han stöttar och hjälper så gott han bara kan.
Visst påverkar min sjukdom vårat förhållande en hel del, vi ryker ihop i bråk ibland, ibland är allting jättejobbigt... men det är väl inte så konstigt? Detta är ju en helt ny värld för honom, men gud som jag beundrar honom. Han kämpar med mig och han stöttar och tröstar... jag är så jäkla stolt över honom och sjukt imponerad över att han orkar!!!! Jag älskar honom så, för det!

Vi hade 1 år i söndags.. vi gjorde inte så mycket, men hade en supermysig dag för det. Jag fick ett jättefint halsband av honom, som pryder min hals jättefint och som alltid kommer att ha en speciell betydelse för mig!
Sjukt hur tiden bara rinner iväg som den gör.. redan ett år har gått sen jag tog detdär, för mig, stora steget att våga chansa på vårat förhållande.. och oj, så glad jag är över att jag gjorde det, trots vissa motgångar.

Jag saknar mina vänner... mycket! Det är tråkigt och väldigt jobbigt att gång på gång behöva tacka nej till olika inbjudningar eller avböja en träff, pga min sjukdom. Jag känner mig gnällig och som om jag inte bryr mig. Men jag hoppas verkligen att ni förstår vad som ligger bakom och att det inte bara är en vanlig förkylning som hindrar mig. Jag saknar er massor och längtar efter att få träffa er snart igen... så snart jag känner mig tillräckligt pigg, så ska vi ses!!

Kanske kan jag styra upp någonting till min 21-års dag? Det är ju trots allt inte jättelångt kvar till dess. Vi får se! Självklart hoppas jag att få träffa er, långt innan dess.

Följer ni OS någonting? Jag tycker det är jättekul att följa svenskarna.. men här hemma blir det till att följa allt känns det som, älsklingen är väldigt hård på att se även sånt som inte rör svenskarna.
I natt väntas ju tre kronors första match, till och med så att jag vill se den även om jag inte är jätteintresserad av hockey. Synd att den är så sent, men det blir väl till att gå och lägga sig och ställa klockan och ta sig upp då. Vi får se. Babe lär i alla fall inte missa den.

Nej, detta får nog bli allt för denna gången... nu har ni i alla fall en liten uppdatering.

Ska försöka att fortsätta, lovar!

Love C