Detdär brevet...
Jag har under en tid funderat lite på att sätta mig och skriva ett långt brev till en väldigt betydelsefull person i mitt liv.. jag påbörjade till och med ett, men slängde det.. dumt kanske?
Kände redan efter bara ett par rader hur känslomässigt det skulle ha blivit, men kanske är det vad som behövs?
Den här personen är någon som så länge jag kan minnas alltid funnits där, en person som har betytt och fortfarande betyder mer för mig än något annat.. en person som det känns bara glidet längre och längre ifrån mig.
Jag har försökt prata, försökt uttrycka och visa mina känslor, men allting blir ett jäkla spel hela tiden.. som det är nu, går det inte att prata längre med dig.. det känns som andra saker har tagit min plats.
Jag vet inte hur jag ska få fram allt jag vill få sagt till dig, jag vet inte hur jag ska bete mig mot dig längre.
Kanske är det genom ett brev som jag lättast kan få fram allting? Det är ju så jag brukar få av mig alla mina känslor, genom att skriva..
Skulle du ta till dig det då?
Jag saknar dig så.. kan du inte bara förstå det!? Vad hände..
Love C
Det går inte att inte ta till sig vad som står i ett brev. Jag tycker att det hade vart jätte starkt av dig om du vågade skriva ner dig själv i ett brev och skicka iväg det till den här personen. Du kommer säkert må dåligt undertiden du skriver men när personen väl har läst det och du lagt det i postlådan så kommer du nog att känna dig lättad gumman. Älskar dig och finns här glöm inte det!
Tror personen kommer uppskatta brevet om du sänder det !
