cecilialarssons

Usch, jag är så sjukt jävla trött på detta nu.. jag försöker hålla humöret uppe och jag försöker att fördriva dagarna någorlunda som vanligt, men jag orkar inte hålla uppe leendet längre. Jag har så jävla ont, så jag vet inte vart jag ska ta vägen, mina starka smärtstillande hjälper inte ett piss längre, vad gör man då?
Jag kommer inte ihåg senast jag hade såhär ont, men det va ett ganska bra tag sen i alla fall, vid behandlingen senast skulle jag tippa på, det är 2 år sedan.
Någonstans så trodde jag nog ändå att allting va över, att jag skulle slippa skiten nu.. jag hade nog börjat hoppas på det igen.
Så när allt kommer tillbaka, mycket värre än på länge, så liksom rasar allting igen.. man slutar hoppas och gräver bara ner sig.

Jag försöker hålla tårarna borta, jag vill inte visa mig svag eller göra det ännu jobbigare för min omgivning, men ibland brister det ändå.. hur länge som helst orkar man inte hålla inne det.
Jag är trött på sömnlösa nätter, jag blir helt knäpp av det.. ´
Detta påverkar inte bara mig, även om det är jag som går runt och har ont hela tiden.. men det påverkar ju mina nära också.. jag hatar att dra in Pontus i allt detta, han ska inte behöva det... men jag är ändå så jävla glad att han ngår igenom detta med mig, att han alltid finns där och försöker så gott han kan att trösta mig, även om han inte kan ta bort smärtan, så försöker han verkligen göra situationen så lätt som möjligt för mig.. och jag älskar honom så för det!!! Men det blir ju jobbigt för honom också.. såklar. Jag vill inte att det ska vara så... jag vill inte att han ska behöva ta så mycket onödig skit pga att jag har ont och blir gnällig och irriterad av minsta lilla.

Till mamma ringer jag och gråter och gnäller över hur dåligt jag mår.. som om hon kan ta bort allt jobbigt!? Det kan hon ju inte.. och det är klart att det blir jobbigt för henne att höra och se sin egna dotter må så dåligt och bara gnäller hela tiden. Hon finns i alla fall också alltid där, hon försöker också så gott hon kan och försöker alltid trösta och peppa mig igenom det.
Räcker det inte att jag går runt och mår skit? Varför ska det vara såpass jobbigt att det ska gå ut över alla andra också? Det är inte rätt!!

Mina vänner stänger jag ute, när jag mår såhär.. för jag vill inte ringa och gnälla, jag vill inte tynga dom med mina problem, när dom sjävla kanske inte alltid mår hundra.. dom kan ju inte heller göra någonting åt det och jag vet hur jävla jobbigt det är att känna sig helt hjälplös. Men detsamma gäller med dom.. jag vet att dom alltid finns där.. och jag vet att dom alltid stöttar!!

Det jag egentligen ville få ut med detta inlägget va nog att jag vill att alla mina nära, ska veta hur mycket ni betyder för mig, speciellt i en situation som denhär.. utan er hade jag aldrig orkat mig igenom allting, jag hade grävt ner mig själv totalt!!! Jag älskar er!!

Love C